Ett avgrundsdjupt förakt
Ty Gud har oss förskjutit
I jord jag spillt mitt blod
Och Herren förvägrat oss växten

Våren kom som en frostbiten ulv
Över skogens toppar stod månen full
Där i hagel å stormande vindar
Kämpar sig upp en ensam lilja

Förklara för våra döda barn
Varför de offrats utan hopp
Slogs ner av sommarens frost
Hösten tog vad övrigt
Två år av vinternatt
Jag blickar mot döden

Sen då hon gav sig av, mot den nya världen
Vore jag vad fågeln är, följde jag dig på färden
Den sista fågelns sång, den sörjande jordens gråt
Så blundar jag när solen gått ner, försvinner ur misären

Lättat har nu sorgens dimma, livets svarta moln förgått
Döden i sin barndomstimma, mitt liv av börda, tynar bort
Vaka över graven mi, där sorgens poppel gror
Så förevigas jag i fattig jord, som Gud förrått

Med mask och pest i bröden
Änkors tårar vattnar skörden
Ty slutet har kommit
Återuppstå digerdöden

Jorden nu ty ett fragment
Så låt mi så ostört
Döden min fallna stjärna
Av lie och börda