En målning, Rembrandt
Svarta ögon, hästsvans blicken den vänds snabbt
Jag är den enda, flippar en krona väntar
Men jag är självskolad, i känsla
Svarta rosor vissnar, följer med till djupet av ytan bildar nya bildar om den vårdslösa dykarn igen
Men korallreven glittrar, omvandlar mitt botten till silverkristaller
Vithuskristaller, vi vigdes åt natten
Stockholmvindens Damaskus, som en vindpust med all lust
Lovar, mina ådror följer linjen att bakom ridån döljer sig siden
Blickarna som rör vid mig, jag tänker aldrig mera men de applåderar
Och speglar sig i kristallkulan som om det var menat
Men ingenting är försent att, att
Trots att mitt plan är försenat har jag min plan kvar, den är inglasad
Hakom (?) är mitt glas
Så de undrar, jag vänder blicken och blundar
Och får din sekund att kännas som etthundra

Blue(?), jag ger mig av
You cannot see, you cannot see that
Du är skön (?)

Känslan av att leva som Mileva Marić
Sköljer över som en våg av döda havet
Men jag lyckas, hålla mig flytande
Över ytan under istappen, ser dem sjunka framför en
Håller ankaren runt min ankel, men jag lyckas undgå den
Och orosmolnen skingras, bort från det grå så låt kristallkronan hissas
Champagneglasen drickas, ur
Svart flimmer, vitt brus
Klubben, strobljus
Lusten blev vår nu, sekunden är vår nu
Sekunden ligger under mina fötter sa du sträcker dig över havet överlag
Hela Prag i mitt hjärta (hjärta)
Innifrån utåt, mitt enda budord
Inga pekfinger, de ser mig inte
Döda röda ögon kniven mitt i zen cirkel