Han kom med mig
När jag drog bort den våren
Som en hund
Följde han mig tätt i spåren

Jag var glad åt hans sällskap
När jag sökte guldets land
Men Kristina, guldet blev till sand

Vi slet ont
Ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad:
”Ta mig tillbaka”

Men jag vägrade alltid
Fast jag tvekade ibland
Åh, Kristina, guldet blev till sand

Han, som var min kamrat
Han trodde mitt ord, fast jag redan då
Såg att längst denna väg
Fanns knappast det jag ville nå

Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man hör vatten som porlar
När ens huvud står i brand
Åh, Kristina, guldet blev till sand
Jag, som var hans kamrat
Jag tog honom över, över land och hav
Ö-, ökenvinden har höljt
Ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkandе källa
Drack han vatten
Han blev sjuk
Och gick bort från mig den nattеn

När hans blick hade slocknat
Då gled klockan ur hans hand
Åh, Kristina, guldet blev till sand
Åh, Kristina, guldet blev till sand