Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere
Inom ett mörker sig slutar
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv
Mer du din druva ej kryster
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!

Lillklockan klämtar till storklockans dön
Lövad står kantorn i porten
Och vidl de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten
Vägen opp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad
Multnade plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig
Aldrig kring grifterna ilar
Ovän där väpnad, vad synes väl dig
Bryter fromt sina pilar
Så gick till vila, från slagsmål och bal
Grälmakar Löfberg, din maka
Där dit år gräset långhalsig och smal
Du än glor tillbaka
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla