Staffan var en stalledräng
Han vakta sina fålar fem
En fåle hette Godhet
En fåle hette Trohet
En fåle hette Tålamod
En fåle skyggade för blod

En fåle hette Makt och slogs
Han drev de andra snart till skogs
Där bröto de båd' hals och ben
Men Makt, han satte av i sken
Och fradgan stod om mulen
Som sockervadd om julen

Makt hade mäktig styrka
Han byggde egen kyrka
Han bar på sten och stater
Och kungar och soldater
Han tecken bara av blodröd prakt
Den fålen, makt!

Såväl han gjorde sig förstådd
På varje hov bar han en brodd
Av rakbladsvass intolerans
Som stack ut ögat med sin glans
Men Staffan går i skogen än
Och letar efter fålar fem
Han visslar efter Godhet
Han lockar efter Trohet
Han viskar ofta rätt försagt:
Var är du, Makt?
Och stjärnan över honom går
Sen alla år

Den lyser röd som en granat
Den sprutar hat
Brinnande fåle makt i skyn
Som leder Staffan hem till byn
Ooohooooh

Skenande hingst med fosforman
Som dreglar över hela stan
Skriande fåle, vapenmakt
Som blöder som en slakt
Betlehems fål-strålgestalt
Som dödar allt

Den dag då domens dag är här
Finns ingen staffan där
Han blåser som förkolnad jord
Kring maktens våldnads domarbord
Vår himmelsljusa stjärna
Vi tackom nu så gärna