Om aftonen då solen var utbrunnen
Tog jag min luta, gick till hennes hus
Låt opp min Iris men släck ut ditt ljus
Ty aftonsolens rodnad är utbrunnen
Och jag är här

Men hon var grym min Iris, och skräckslagen
Band och bojor bor i hennes sköte
Fast än vårt blod oss bönföll om ett möte
Oss båda ja höll hon sin dörr åtdragen
För mitt begär

I ve och vånda slog min hand min luta
Och åt-tro bar min röst utöver tvekans rand
Och solen var utbrunnen men en brand
Oss båda härjar mäktar vi bortskjuta
Det oss förtär

Då sade Iris: Branden är av Satan!
Förföriskt frestar den min dygd, men ångerns kval
Ja [?] nära sa jag, så gör ditt val!
Men säg mig hur jag ska bevisa dig här ned från gatan
Vad kärlek är

Vet, den är mer än mycket vin om natten
Mera dess glöd än solens vid dagens mitt
Den löser alla bojorna som du smitt
För kärlek är ett glödgat svärd som sänks i vatten
Och slocknar där
Ack Iris dygd avskum av henne kräva
Att den för stundens njutning löser upp sin gördel
Och ger sig hän där detta ej är till fördel
Bort det kan en mön saligt sväva
Som bojor bär