Min farsas kista var tung, så tung
Då slutade jag vara ung
Jag gick den stigen som trampats förr
Mot krematoriet från kyrkans dörr

Häst utan tyglar som vägen minns
Ta mej till landet som inte finns
Häst utan tyglar som vägen minns

Åren har gått, tåg har rullat bort
Med dom som var av felaktig sort
Dom som blev kvar dom fick varsin bil
Och så en tv och en mobil

Ditt liv det pågick i denna dal
Av jämmer, krig och radiotal
Kasserat människomaterial

Nu går jag här, seklet det e slut
Precis som du, och nu bärs du ut
Till krematorium i grå betong
Till en urna så liten och trång

Jag minns en annan gammal man
Cornelis Vreeswijk hette han
Cornelis vet du, vi älska dig
Jag följde Lena hem till sej
En säng som var hennes mors och fars
Till tonerna av din hommage
Till livet och till att vara kär
Ann-Katarin och Polarn Per
Sen var du död och nån slags idol
Var det det som va ditt mål?
På ett hotellrum med alkohol

Det sista meddelandet från dej
Var en lapp man fann bredvid dej
Dom bar ut dej fast du redan gått
Var du tung som min farsas kropp?

Livet, en film med olyckligt slut
Nån tvingar upp dej på ett tåg till slut
Det slutar alltid med katastrof
Så här löd din sista strof:

Häst utan tyglar som vägen minns
Ta mig till landet som inte finns
Häst utan tyglar som vägen minns
Ta mig till landet som inte finns