Kollaps är tillstandet vid alla koordinater
När ridan gar upp pa naivitetens teater

När moder jords talamod tryter
När människan kväver hennes blom
Da, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligger tät bade natt och dag
Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och förbränner markens hjärta
Flammor som dansar over mortalitetens scen
Tills allt är förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvänd och spräckt
Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Gra är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt
Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner