-Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson
Det var länge sen vi fick en dans vi två
Men jag är Carmencita ifrån Samborombon
Där vi möttes nittonhundratrettitvå
En tangokväll på Pampas en afton i april
Ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg
Jag var grym och ni blev ledsen, men så går det ju till
Ja och så for ni hem igen till Göteborg
-Vackra Carmencita, du min enda kärlek
Hur kom du till Nizza? -Jag flög från Paris
Just för att träffa er här på något vis
-Friarn med miljoner, säg vart tog han vägen?
-Skoja inte med mig, det var bara skämt
Och jag var bara sjutton år

När ni red bort sista gången, Andersson
Från Samborombon på er häst Marron
Då var jag förtvivlad, jag grät i fjorton dar
För att inte ni var kvar
Pappa, han sa: "Du är tuff lilla vän
Han kommer väl igen, men du är inte den"
Min mamma hon sa: "Ja, det tar en liten tid
Och så får ditt hjärta frid"

-Jag längtar till Pampas, jag längtar dit igen
Carmencita, när jag ser och hör dig här
Att rida dag och natt, att möta dig igen
Du, den enda flicka som jag hållit kär
Jag längtar till Pampas, till nätternas mystär
Och till markens doft som var så ren och stark
-Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mig här
Mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark
-O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt
-Skoja inte med mig, det finns bara du
I hela världen och jag skall bli din fru
-Vackra Carmencita, vad du dansar härligt
-Fritiof, o, du för mig i himmelen in
Där jag för alltid blott är din
Stjärnor och palmer och Medelhavets brus
Kring ett litet hus med två tända ljus
Och rött vin och druvor och blommor i ett krus
I ett litet ensamt hus
Nattbrisen kommer från bergen i Provence
Spelar en kadens i ett träd nånstans
Och flickan från Pampas har återfått sin vän
Fritiof ifrån Bohuslän