I det största tysta ljuset
Står jag
Oktoberluftenrunt mitt huvud
Bränner
Det vita kalkstenskalla vinet
Säger
Jag har överlevt det här

Och järnet böjde sig för vinden
Motfall
Jag borrar blod i den här årsringen
Av metall
Men ögonlockets mjuka mörker
Säger
Jag har överlevt det här

Från eirkelns mitt går oräkneliga
Vägar
En slungbolls kraft över viljans platta
Ängar
Förvånad står jag vid den yttre ringen
Tänker
Jag har överlevt det här

För jag låg slagen mot den hårda
Marken
Kanske var det jag som gav den första
Sparken
Men där nere
Där man kryper
Tar man ingenting
Personligt
Allt är överlevnad där
I det allra största tysta ljuset
Står jag
Och i min skugga ser jag nåden
Tror jag
Så nära vinna och förlora
Är man
Och jag har överlevt det här