Minnena bleknar med tiden, minnen av stormiga år
Innan vi trötta och märkta av striden sträckte gevär
Och såg om våra sår
Minnena bleknar med tiden, bilden av oss blir diffus
Som in trollspegel märkligt förvriden men på ett sätt ändå allt mera ljus

Jag kan se oss ibland i en dröm, som en scen ur en stumfilm o läpparna rörs
I en ljudlös tablå där beskyllningar tystnat och tarvliga ord inte hörs

Minnena bleknar med tiden, kränkande tal suddas ut
I en sekund blev en gräns överskriden, vägen tillbaks den var avstängd tillslut

(Minnena bleknar mеd tiden, innan vi trötta och märkta av striden
Sträckte gеvär och såg om våra sår)

Allting gick över styr den där dan och med det var den sista av broarna bränd
Lika fullt tänker jag var det sant, var vi verkligen fast i en återvändsgränd

Minnena bleknar med tiden, tur säkert att det är så
Vi gick väl båda två stärkta ur striden
Ja kanske det men jag undrar ändå

Jag får aldrig ett svar, tanken gnager i mig
Fanns det en framtid med dig