Tåget rullar genom Kolmården
Vi passerar Bråviken och mitt hjärta sover
Jag hör hjulen rulla genom ett land av sorg
All min lycka ryms i en fingerborg

Den här staden var min men det var längesen
Jag är väl någon annan nu sorgen gjorde mig till sitt hem
Se på mitt ansikte, ser du någon som ler
Fast jag går genom mörkret är det lätt att se
Jag går rakt igenom minnen där gatuskyltar hänger
Men det är inte min stad längre

Jag sitter på Milles och dricker en kopp
På andra sidan fönstret dyker en spårvagn upp
Minnena kommer, minnena går
Allt jag kunde gjort bättre, allt jag inte förstår

Det verkar som regnet kommer och kvällen är här
Staden är tom, jag undrar var alla är
Fabrikerna står tysta bredvid Motala ström
Någon gräver en grav i en stad vid Östersjön
Någon reser härifrån med två tomma händer
Det här är inte min stad längre

Det känns lite konstigt när jag går omkring
Som om jag var rädd för att möta det som inte längre finns
Det känns som vi levde i en främmande värld
Huset är sålt nu, det var en god affär
Minnen kommer, minnena går
Jag går nerför Kungsgatan, jag stannar på bron
Det är på 50-talet, jag leker med min bror
Vi står långt ut i strömmen i byxor och skor

Polisen kommer och hämtar oss
Pappa är bortrest och mamma säger sluta slåss
En gul spårvagn kör förbi nedanför mitt fönster
Strålkastarna kastas upp i taket och gör roliga mönster

Jag är på segelbåten, vi går mellan grunden
Jag dyker ner i vattnet efter stjärnan vi sov under
Vi åt stekt abborre morgon, middag, kväll
Jag sluter mina ögon i en bar på Grand Hôtel

Min hjärna går omkring i rock och hatt
Det är mycket att tänka på: Vart ska jag gå? Var har jag vart?
Vem har jag älskat? Gjorde jag rätt eller fel?
Allting kommer tillbaka som ett rekommenderat brev

Jag sitter på Nordstjernan och äter lunch
Gunnars mamma serverar, pappa tar ärtsoppa och punsch
Det är första dagen på jobbet och jag har gjort mig snygg
Förmannen är ful som stryk och har puckelrygg

Det är på 60-talet, vi är hemma hos Dick
Vi äter LSD, det var min första tripp
Jag ligger på sängen och lyssnar på Gunnar Wiklund
En låt jag aldrig hört förut och redan då var den bortglömd
Polisen kommer och hämtar oss
Jag säger att jag är Gunnar Wiklund, det är lögn förstås
Någonting händer den dagen, något går sönder i mig
Det var väl meningen, det var vad kommissarien tänkte sig

Jag går på gatorna 1970
Jag har ett svart hål där själen suttit
Vi gick mot öden bland skuggorna i parken
Vi såg hur dom landade tefaten på marken

En gul spårvagn kör förbi med min lyckliga stjärna
Minnena kommer och går, det är för mycket för min hjärna
Jag går sakta nerför Drottninggatan, jag går mot år 2000
Den här staden är någon annans nu, jag är en vålnad mellan husen

Jag står på perrongen vid järnvägsstation
Det är inte första gången jag lämnar denna zon
Jag ser tåget komma, jag kliver ombord
Konduktören klipper biljetten och min lycka är gjord
Jag ser tillbaks och tänker: "Det här var sista svängen"
"och det är inte min stad längre"

Tåget rullar genom längesedan
Allting är borta, jag har sålt min barndoms hem
Vad var det som hände mellan 20 och 47?
Jag lever i Stockholm nu med min fjärde fru
Och det känns som hela livet rinner genom mina händer
Det är inte min stad längre
Min hjärna har gått i tusen mil
Någonstans på vägen blev den träffad av en pil
Jag är tillbaka på scenen nu, det här är också någon sorts hus
Jag ser ingenting, det är alldeles för mycket ljus

27 år
27 år
27 år
27