När nångång i februari
Ni har märkt att det har vari
Tyst i stugan min en vecka eller två
O när frosten virkat mönster
På alla mina fönster
Och skorstensröken
Inte längre stiger blå
När min postlåda är full
Och min moped har blåst omkull
Och inte ens mitt brolyse är tänt
Då finns det säkert nån son larmar
Nån som kommer och förbarmar
Sig för att ta reda på
Vad som har hänt När så tillslut denna person
Sen står och trampar där på bron
Så är det bara till att stiga in
Min dörr har varit öppen jämnt
O kanske är det det som skrämt
Alla dom som alltid mycket noga låser sin
Nåväl stig på i alla fall
För där i köket på en pall
Ligger det ett väntande kuvert
Som innehåller dekadente
O där har jag skrivit ungefär så här
"Tror ni inte jag har fattat
Att det är åt mej ni skrattat
När jag kört igenom byn på min moped
Tror ni inte jag har anat
Hur ni varnat och förmanat
Era ungar för att skrämma dom
Att lämna mig ifred
På affär och bönemöten
Har ni gnidit känselspröten
Och förfasat er över mitt usla liv
O för var gång jag har förkättrats
Så har era liv förbättrats
Ty som allt annat är lyckan relativ
Jag har farit runt på byggen
O där har jag pantat ryggen
Så det ska ingen kunna skylla mig för lat
Men nog kan det väl va riktigt
Att det inte var så viktigt
For mig jämt att hålla rent
Och ta mig tid att laga mat
Jag drack hellre starka drycker
Och jag hade mina nycker
Och jag lukta kanske inte särskilt gott
Men att jag hade enkla vaner
För att jag hade stora planer
Det är nånting som
Ni aldrig har förstått
Närapå en kvarts miljon
Har jag lagt av från min pension
Så nu sicker jag till Spanien för gott
Ja nu ska ni slippa se mig
Mina böcker tar jag med mej
Och mitt lösöre
Har redan Röda Korset fått
Men innan jag nu börjar resan
Vill jag överlämna nesan
Som ni gett mig i eran trygga vård
Själv ska jag sitta i det fria
O jag ska dricka min sangria
O jag ska läsa lvar-Lo och Fridegård"
Text & musik: Ronny Eriksson