Det var ifjolomvintern
I början utav mars
Som jag skulle åka upp till Arjeplog
När jag hade kommit till
Jag minns-int-riktigt-vars
Tog soppan slut och bilen bara dog
Det var kväll, ja nästan natt
O ni ska veta att:
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
Värmen den är prima
I en Volvo Amazon
Så därför bar jag bara när jag for
Brallor utav bomull
En skjorta av nylon
Kortkalsonger, en kavaj o mockaskor
När sen jag suttit där en stund
Ja, då frös jag som en hund
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
När sen jag hade suttit
Ungefär sådär trekvart
Ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
Leder inte någon vart
Nej, det är lika bra att börja gå
Jag pulsade och klev
Och det snöade och drev
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
Jag ragla fram på vägen
Nästan som om jag var full
O det var nog minst en halvmeter med snö
Jag snavade, jag halkade
Jag drattade omkull
Då beslöt jag att ligga kvar och dö
Jag var nästan medvetslös
O herrejävlar vad jag frös
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
Jag hörde som i dvala
Nånting komma bakifrån
Men jag orka inte ens vända mig om
Det kom närmare o närmare
O växte till ett dån
O jag förstod att det var plogbilen som kom
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
Sen landa jag så småningom
Långt ute på en myr
Där det var alldeles vitt, såvitt jag såg
Jag frös, jag var trött
Jag var mörbultad och yr
O jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl
Nej, nu fryser jag ihjäl
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer
Men det sägs ju, så länge
Det finns liv, finns det hopp
Men nu börja livets låga brinna ut
Jag hade ingen känsel
I min bottenfrusna kropp
O jag tänkte: Nu är allting slut
Det var på väg till Arjeplog
Som jag frös ihjäl och dog
När sen jag öppna ögonen
Då jädrar blev jag paff
För där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
Emot herrarna i SAF
Som såg till så att jag inte hade råd
Att åka som planerat var
Ja, tänk ändå, sån tur man har
Jag såg nästan ingenting
Nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
Mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer