Jag beger mig till en gammal plats
Där ska jag skildra vad som hände vid stranden

Sakta glider båten ut från land
Lågorna från den speglar sig
(blir än mer flyktiga)
Den sväljs hel av vattnet

Längs med våra ryggar finns också trä
Det håller oss raka
Över skuldrorna
Håller oss stolta!

För stolta för att säga något
För stolta för att ens titta på varandra
För stolta för att säga något
För stolta för att ens titta på varandra

Men jag har varit här förut
Minns du?
Vid ett böljande hav
Nu tänder jag ljus
Som vi tände båten
Jag tänder ett ljus
För det var det du var

Det tar lång tid innan vi inser att vi stirrar på något som sjunkit
Som lämnat
Försvunnit

Och då inser vi, först då inser vi
Att det är bland oss
Som tjock, röd, luft
Som får oss att utan vidare, utan att skämmas
Andas ut

Hela idén om att du bara skulle vara du, att jag bara skulle vara jag, blir mer absurd för varje stund vi delar. Fingrar sammanfläde, nerver slår i takt. Den tanken är betryggande . .

Jag kanske måste vara trasig
För att kunna dela med mig av mig
Jag kanske måste vara sönder
För att skära med skärvorna längs din ryggrad

Om vi nu är gjorda av 30 000 stjärnor
Kan vi bara skapa meningen själva
Och om du hör min röst, vem du än är, vill jag att du ska veta det här:
Du har en mening för mig
Vår symbios, över ljudvågor
Jag kan inte kan tacka dig nog
Men jag kan försöka skänka dig samma mod
När förhänget har brustit

Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna

Åh, Heliga dåre!
Åh, Buddha som berg!
Det sista världen ska se av mig!