Sena sommarkvällar. vi pratar om spöken
Ristar i sanden. Det sköljs bort innan gryningen
Hör ordens kristallklara upplösning i vågor

När vi tittar upp mot den stjärnklara himlen säger du
”förstå att allt existerar som ett fyrverkeri:
Sprakande, högljutt, och lika overkligt.”

Jag ska slicka himlavalvet rent
Om det nu stjäl din uppmärksamhet

När du hör det här ljudet är det dags att vända blad
Ristat i sand, inte sten, det du kallar ”jag”

Har du någonsin legat utsträckt i en främmande stad
Lyssnat på for emma och tänkt:
Det skulle inte göra något om det blev idag

I gryningen låter du mig berätta allt som blivit fel
Vi är fortfarande ensamma
Och jag skäms när du säger
”världen är inte skyldig dig ett skit
Det är du som är skyldig världen ditt liv.”
Och tittar upp

Jag ska slicka himlavalvet rent
Om det nu stjäl din uppmärksamhet
Hans svärd skär tankarna i två:
Låter dem spridas i den ljumma vinden

”Inget ändras förrän vi. Du kan ömsa skinn när du vill.”
De andra vaknar till liv. Sömndruckna går de längst vattnets bryn
”Vill du? Jag vill.”