Ditt hår var längre då. din röst högre, men inte starkare
Våra virvelvindar kollapsade i varandra
Där tog de ut sig. och i stormens öga
Satte vi oss tillsammans framför terminator två
Och var tillfreds

Ingen annan kunde förstå hur ovanligt det var
Att det var tyst. att vi inte var rädda

Halva livet med en andra halva
Vem som är svart och vit ändras ständigt
Men vi blir bättre tillsammans
Hur nära de än kommer. kommer de aldrig så nära

”du är din pappas son, allt du lovade aldrig någonsin bli”
En pöl liten nog att drunkna i
”du är din pappas son, allt du lovade aldrig någonsin bli”
En pöl liten nog att drunkna i

Jag minns att jag låg i din brorsas säng och hörde stimmen strömma utanför
Tänkte att jag ville bo där. inte i närheten

Med sax klippte jag upp våra dnasträngar. med papperslim pressade jag dem samman

Jag hör din röst eka tillbaka
Högre, men inte starkare
Nu skriver vi historia. min synkroniserade bror och jag