Nu skall jag framsjunga en visa om mig
Som kommer att väcka förstämning hos dig
Den börjar med kärlek i berg och i dal
Och slutar med våldsdåd och rutten moral
Joddling!

Där växte i dalen två blommor en dag
Den ena var vacker, den andra var jag
Den tredje i fjärde vi lysning tog ut
Den femte i sjätte tog kärleken slut
Joddling!

Vi byggde en hydda på alptoppens snö
Där skulle vi leva där skulle vi dö
Åtminstone jag, detta framstod med skräck
När jag blivit utlåst fem nätter i sträck

Var morgon hon peka´ mot alpernas topp
Och sade: "Ack, Fingal, vill du kila opp
Dit ej några mänskliga fötter kan nå
Och plocka en alpros åt mig, eller två?"

Det verkade misstänkt att hon ville va´
Så ensam i hyddan vareviga da´
Så i stället för att leta blommor i snön
Jag stanna´ bak hyddan och speja i lönn

Då slank genom dörren en Sankt Bernardshund
Och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund
Där satt dom och hångla´ och drack Eau de Vie
Och jycken med kaggen om halsen slog i

Då sprängde jag alphyddan med dynamit
Det ekade länge och doftade sprit
Sen grät jag en tår under stjärnornas tak
Ty visst var det synd på så´n prima konják

Moralen i visan är kort och burdus:
Låt bli att på alptoppar bygga dit hus!
Förlita dig ej på systemleverans på helgon
Ej heller på ombud med svans!
Joddling!