Den kalla vinden river, snart nog begynner kraftig storm
Jar ser hur yrsnön driver, mitt öde tar sig form
Här slutar väl min saga, där jag var en i forna år
Som föddes till att jaga, i fädrens djupa spår

Köttgrytor och varma bäddar lockade och drog
Kuvade som hundar mina fränder kopplet tog

Ensamvargen strövar som den siste av sitt slag
Ty stolthet, jakt och frihet har förbjudits enligt lag
Jag ylar emot månen för den plikt jag alltid bar
Ensamvargen strövar själv, ty jag är ensam kvar

Skallgång över bergen, drevet går i snödjup skog
Jag ryser in i märgen, ty aldrig får de nog
Bandhundarna tjuter ett vettlöst skri ur piskat skinn
Jag hör, i kören sluter och forna fränder in

De dreglar nu i hat och vrede med all kraft som de har
Den som sålt sin frihet hatar den som har den kvar

Ensamvargen strövar som den siste av sitt slag
Ty stolthet, jakt och frihet har förbjudits enligt lag
Jag ylar emot månen för den plikt jag alltid bar
Ensamvargen strövar själv, ty jag är ensam kvar
Fullmånen lyser, den röjer mitt spår
Det kvittar varthän jag än går

Sorgen för den siste som undgått snaran kring sin hals
Är att när han är borta, finns inte någon alls

Ensamvargen strövar som den siste av sitt slag
Ty stolthet, jakt och frihet har förbjudits enligt lag
Jag ylar emot månen för den plikt jag alltid bar
Ensamvargen strövar själv, ty jag är ensam kvar

Ensamvargen strövar som den siste av sitt slag
Ty stolthet, jakt och frihet har förbjudits enligt lag
Jag ylar emot månen för den plikt jag alltid bar
Ensamvargen strövar själv, ty jag är ensam kvar
Jag är ensam kvar