Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svea rikes länder!
Ja, om jag komme mitt i det förlovade land
Till Värmland jag ändå återvänder
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö
Så vet jag att aldrig jag mig ångrar

Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän
Då skall du till Värmeland fara;
Där finnes nog Guds gåvor med flickor kvar igen
Och alla ä' de präktiga och rara
Men friar du där, så var munter och glad!
Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha;
De sorgsna - dem ge de på båten

Och Värmelandsgossen, han är så stolt och glad
Han fruktar för intet uti världen
När Konungen bjuder, då drager han åstad
Bland kulor och blixtrande svärden
Ja! Vore det Ryssar till tusendetal
Han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val
Än dö eller segra med ära

Och skulle han ej strida med glädje och med mod
Och livet sitt våga, det unga?
Där hemma sitter moder och beder för hans blod
Med Bruden, den älskade, unga
En Värmelandsflicka, så huld och så skön!
För Kung och Land han strider, och hon skall bli hans lön
Ho kan honom då övervinna?