Bror Andersson går framåt med nävar och med krut
Och Petterson föryngras i förtreten
Men stackars lilla Lundström han sixar som förut
Och ängslas för den stora kometen

Han söker sina drömmar och letar sina ljus
Och han gnolar sina visor på krog och fattighus
Mens Andersson går framåt med puka och salut
Och Petterson dras uppåt av magneten

I nya krya tider har människorna brått
Och springer så det dövar och det slamrar
I nya krya tider har människohjärtat fått
Elektriskt ljus i båda sina kamrar

Där sitter inget barn mer och gråter eller hur?
För gråten är en ynkrygg och en kasperfigur
I nya krya tider har människorna brått
För allt det myckna nya som belamrar

Ej vilja vi begynna någon domaredans
Ty domare finns det alltför gott om
Så lämnom vi kometen med krona och med svans
Och nya krya herrar som har bråttom

Vad synes er om våren som fantiserar stort
Om blommor och om blader i sommarens port?
Ej vilja vi begynna någon domaredans
Men det blyga och det spröda är det smått om
De frejdliga och friska behärskar sin trapets
Och lyfter sig på alla håll och kanter
Men mycket här i världen av styrkedom har getts
Av clowner och av små komedianter

Hur skulle det så vara förutan någon bön
Om vår lilla pappa Geno fick ut sin lilla lön?
Fast han inte är så hemma på hantel och trapets
Och har det svårt på alla håll och kanter

Ty blundom vi för bristen hos denne lille man
Och bristen hos den ena och den andra
Skjut ej på pianisten för han gör så gott han kan
Och för övrigt är det meningslöst att klandra

Så ropar det en Lillklas i skogen någonstans
"Hej hoppla mina hästar!" fast de inte alls är hans
Så blundom vi för bristen hos denne lille man
Och bristen hos den ena och den andra