Björn Afzelius
Ett särskilt minne
Jag reste land och rike kring
I många långa år
Och minnerna tar sakta slut
Av allt jag hörde och såg
Ett särskilt minne blir dock kvar
Tills tidens ände är här;
Det är minnet av den första gång
Du sa' att du höll mej kär

För en diktare och trubadur
Står jäntorna straks på kö
Och nog lät jag mej behagas av
Mång' öm och fager mö
Men ingen av dom skänkte mig
En stund så varm och när'
Som du, den allra första gång
Du sa' att du höll mej kär

Snart faller natt, snart faller frid
Snart sover skog och sjö
Jag väntar i mitt öde torp
På vinterns första snö
Mitt sinne är så klart och ljust
Fast mörkrets tid är här;
För jag tänker på den första gång
Du sa' att du höll mej kär