Är livet att förtrycka eller att förtryckas
Så blir kärleken en måttstock på hur väl man lyckas
Då står ensamhet för frihet
Förälskelse för tvivel
Och ömhet blir ett svaghetens bevis
Då börjar vi som lärt oss va rädda för varandra
Ta spänntag för att pröva styrkan hon den andra
Och så virvlar feberdansen
Tills någon mist balansen
Och kärlek blitt ett annat ord för hat
Så söker man det fula i människan intill sej
Så stöter du din värja i svagheterna i mej
Och då drar jag åt mej handen
Och knyter den i skammen
Och slår dej där jag vet att det gör ont
Så blir alla vackra minnen som drömlika visioner
Och kvinnorna jag älskat som nedlagda stationer
Där jag stigit av och väntat
Ja, hela tiden längtat
Till att nästa tåg ska ta mej därifrån
Så flyr man till nån annan som bländar och bedårar
Som om kärleken stod över arbete och tårar
Ja, som om tryggheten och värmen
Och kamratskapen var värden
Som plötsligt bara uppstod av sej själv