Skymningen i Karibien faller mjukt 'ver land och hav
Stjärnorna ovanför är som diamanter i tusental
Nattvinden från Havanna är tung av dofter och varm musik
Jag tänker på hur vi har det därhemma

På bussen från Cojimar till staden sitter man som på fest
Nog ser dom att man år utlänning, men man är som en hedersgäst
Här talar man med varandra och ser varann in i ögonen
Jag tänker på hur vi har det därhemma

I gränderna ner vid hamnen står inte horerna kvar på plass
Flickan ifrån Havanna har slitit av sej sin bleka mask
Hon var nästan hundra tusen en gång, nu bygger hon framtiden
Jag tänker på hur vi har det därhemma

Jeg ser inga juvelerare eller pälssmugglare i stan

Jeg ser heller inga utslagna eller rädda

Jag ser däremot att alla har arbete och ett eget hemm

Jag tänker på hur vi har det därhemma

Jag går ut mot Almendaresparken och ser alla fina hus
Här levde en gång dom rikaste i ett omätligt sus och dus
Idag är palatsen sjukhus och daghem och skolor för dom små
Jag tänker på hur vi har det därhemma
"Patria o murte" - "men än mitt liv är mitt fosterland"
Står det på husfasaderna i neonljus
"Arbetare, förena er världen 'ver och ta till kamp!"
Jag tånker pä hur vi har det därhemma

Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt
Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk
Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön
Jag tänker på hur vi har det därhemma

På bykrogen i Cojimar blir ingen full i sin ensamhet;
Där unga och gamla blandas flödar skratten
Det enda som är berusande är gemenskapen i vår sång:
"Guantanamera" stiger i natten