Jag är en skådis utan roll
En bandystjärna utan boll
Jag sparkar barn och rycker djur i svansen
Jag vältrar mej i kluvenhet
Bedövad av förljugenhet
Och sanningarna står mej opp i halsen
Men det fanns en tid, trots alla sår
Jag minns den som den var igår
Då svart var vitt i samtliga nyanser
Men om man nu mår bra en dag
Så kan det friska faktiskt va
Trehundra sorters cancer

Folk rycker av mej armarna
Och sliter ur mej tarmarna
Och svär, vid Gud, att kärleken är evig
Dom ber mej om ett rim på buk
Och hävdar med koketta tjut
Att friheten för konstnären är helig
Sen ber dom mej att skriva nåt
Som tyder på att rött är blått
Med hänvisning till att just den tesen är ledig
Men om konsten blir ett tidsfördriv
Som får mej fly ifrån mitt liv
Så skiter jag i kulturen och blir en hedning
Ja, dom lockar med att sanningen
Lär dölja sej i blandingen
Av navelskåderi och hypoteser
Och klär man av sej naken
Får man förståelse för saken
Om den görs i kryperi för överheten
Men det är varenda jävels plikt
Att trampa ner varenda dikt
Som tillåts kasta skit på verkligheten!
Men glashus spricker överallt;
Jag tycker själv det blåser kallt;
Men jag dömer mej i ensamheten

Ja, dom slår en både gul och blå
Men mest slår dom som tjänar på
Att ingen kommer åt att informera
En handfull inspekterar mej
Ett fåtal dissekerar mej
Och stroferna jag lyckas formulera
En del ber mej se upp i tid
Så att jag inte kortar av mitt liv
Genom att ständigt söka bråk och irritera
Men med alla sinnen i behåll
Så spelar tiden mindre roll
Än att lyckas inspirera!