En månstråle sken in i en blådåres rum
Där han brukade sitta och pladdra
Och dåren han blev häpen, ja han blev alldeles stum
Och hans tunga den slutade sladdra
Han följde den ensamma månstrålens färd;
Ett magiskt tecken i hans tokiga värld
Och han slutade drägla och han stängde sin mun
Och hans ögon dom slutade fladdra

Och månstrålens sken över böcker och damm
Och oanvändbara maskiner
Och plötsligt så förstod han att det är alldeles sant
Att man är lycklig när månljuset skiner
Han tittade saligt på strålen och log
Men plötsligt så slocknade ljuset och dog
Och igen var han fången i sin ensamhets famn
Och hans ansikte gjorde konstiga miner

En dåre, en dåre, en förbannad idiot
Som sitter bland sina böcker och papper
Och ingenting finns det som kan råda bot
På hans hjärnas idiotiska tjatter
Förutom en månstråles magiska sken
Det tvättar hans sinne förunderligt rent
Så hit med en månstråle men ge mej den fort
För jag har hundar i hjärnan och katter