Herr Silfver han var en riddareman
Han fäste en mö uti främmande land
De levde tillsammans uti årena sju
Och barnen hon födde en och så tu

Sen döden kom uti deras gård
Fru Silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår
Men faderen snart äktar en ny mor till sin gård
Den ena hon sparka, den andra hon slog
Den tredje hon tog uti håret och drog
Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg

Den ena grät tårar, den andra grät blod
Den tredje grät mor ur svartaste jord
"På griften hörs min klagan, på griften hörs gråt"
Fru Silfver från himmelen nedstiga
Och så åter till sin gård hon gå
Och ute så för henne styvmoderen stå
"Efter mig jag lämnat åker och äng
Men barnen de tvingas svultna i säng
Efter mig jag lämnat bolster så blå
Men barnen de ligga på stickor och strå
Vill du nu ej bliva barnens mor så blid
Skall jag låta dig i helvetet lida och bli"

"Jag ryser och jag bävar
Aldrig era barn skall lida någon nöd
Jag här nu lova och hålla det till min död
Må då ormar fräta både hjärta och barm
Om jag sedan gör de små någon harm
För aldrig skall jag vara strid mot din släkt
Så visa dig aldrig mer i sådan dräkt"
Och fru Silfver hon lämnar
Både trygghet och hopp
Och far sedan åter till himmelen opp
Sen styvmoderen tager sina barn i sin famn
Och nämner dem alla vid hjärtliga namn