Redan i gryningen innan natten dött
Badande i strålarna som morgonsolen fött
Lämnade jag stranden i min primitiva båt
Huttrande i gryningsdimmans kalla tysta gråt
Jag följde strömmen neråt och en anakonda dök
När jag hade rundat flodens allra första krök
Jag hängde över relingen och släppte ut ett lod
Jag ville gärna se hur djupt det var i livets flod

Fast ingenting var säkert och fast resan utan slut
Så ångrade jag inte att jag hade gett mig ut
Vid middagstiden var jag redan långt, långt hemifrån
Och floden flöt allt fortare och växte till ett dån
Det var en upptäcksresa genom mänsklighetens själ
Ett skrik för alla varelser som svultit ihjäl
En kroppspulsåder fylld av hett och forsande blod
Så vill jag definiera det som heter livets flod

Plötsligt kom en flygfisk och landade på däck
I samma stund så märkte jag att båten sprungit läck
Jag kämpade hysteriskt för att inte gå i kvav
Sen sjönk jag i en dvala som var tung som i en grav
Jag vaknade i skymningen och trodde knappt min syn
På sängen satt en sjöjungfru mjuk och vit i hyn
Så vacker som en saga och skön som en klenod
Som stigen rakt ur mina drömmar upp ur livets flod
Hon var som en gudinna, hon var klok och hon var grann
Som balsam på såren och vi älskade varann
Vi talade om allting mellan himmel och jord
En morgon var hon borta, försvunnen över bord
Min saknad var en avgrund som svalde tid och rum
Jag grät i min förtvivlan tills jag slutligen satt stum
Jag kunde inte tro att Gud var kärleksfull och god
Jag ville bara dränka mig och dö i livets flod

Under stjärnklara nätter i min yttersta nöd
Låg jag på rygg på däcket till hälften redan död
Då tyckte jag mig höra några plaskande ljud
Jag vacklade iväg för att se och, Herre Gud!
Där låg den stackars flygfisken i en liten pöl
Och ryckte sakta på sig längs ner i båtens köl
Som i en blixt så var det som om jag med ens förstod
Jag halade en spann med vatten upp ur livets flod

Försiktigt la jag flygfisken i min vattenspann
Där piggnade den till och mina farhågor försvann
Jag gav den lite mat och bar hinken upp på däck
Och tömde den i floden och så var fisken väck
Jag kände mig så avspänd, jag var inte längre svag
Om du hjälper får du hjälp där har du livets lag
Jag fylldes av förhoppning, av samvetsfrid och mod
Jag kände mig som en organisk del av livets flod
Allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder
Det gör du mot dig själv, det är din egen kropp som blöder
Så enkelt kan man formulera livets ekvation
Jag satt och tänkte länge, det var som en vision
Då brakade ett sjöodjur ur bortglömda drömmar
Vulkaner exploderade och lava flöt i strömmar
Jordklotet bävade en andlös period
Det bubblade och kokade i hela livets flod

Halvdränkta människor kravlade ombord
Jag gjorde vad jag kunde, det fanns inte tid för ord
Jag la förband, jag värmde te, vi tröstade varann
Det blixtrade och dundrade och berg och dalar brann
Runt omkring mig ragnarök men i mitt hjärta frid
För kärlek och för omtanke finns det alltid tid
Så här kan man sammanfatta denna episod:
En resa genom helvetet med hjälp av livets flod

Så kom lugnet efter stormen, det blev märkvärdigt tyst
Det var som världen hoppades att äntligen bli kysst
En regnbåge darrade i himlens ögonlock
På stranden såg vi människor och sen en rådjursflock
Vi närmade oss havet och luften kändes frisk
Det var som att bli född på nytt och utan minsta risk
Jag frågade mig själv varav liv och död bestod
Och tänkte att det var en tripp längs evighetens flod
Från primitivitetens bäck till humanismens hav
Går mänsklighetens resa runt världshjulets nav
Och aldrig ska det bli för sent att hjälpa den som lider
Ett ljus som tänds ska lysa i evinnerliga tider
Från mörker till ljus, från vinter till vår
Livet har en riktning i vilket allting går
Jag såg öarna i väster från fören där jag stod
Jag var en blodkropp bland miljoner mitt i livets flod