Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
Där jag står;
Väntande i tunnelbanedån
Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på perongen
Och jag förstår
Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde flyga härifrån

Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt;
Denna mörka natt
Det är ett sätt att stänga av

Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla fönster
Där jag går
Och undrar om jag vill se ut som han
Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra mönster;
Hur vi mår
Beror på vad det står;
Att: Sån är kvinna, sån är man

Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu inatt;
Denna kalla natt
Det är ett sätt att stänga av

Och där kan tankarna få tänka som dom vill
Där finns inga flimmerljus som hjälper till
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
Det är svårt att få en plats här
I rusningstrafiken
Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är pengar
Går vi på
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet

Jag antar att Du proppar hjärnan full med Panodil
Och Cipramil
Det är ett sätt att hänga med

Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker
Rulla på
Orsaken vill ingen ens förstå
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå
Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då
Det verkar så
Där man kan slippa hänga med

Och där kan fötterna få ströva som dom vill
Där hjälper inga tåg och rulltrappor till
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken
Det är svårt att få en plats här
I rusningstrafiken
Ja, människor går runt och pickar smulor i betongen
På ackord
Och rusandes i tunnelbanedån
Vi, som skulle vara människor, blir stoft i konkarongen
Själavård
Skjuts upp till efter döden
När vi flugit härifrån

Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet;
Ensamhet:
Det är det enda vi har kvar