Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån
Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;
Vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång
Och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong
Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer