Jag sitter hos kuratorn och vi rör oss inom ramen
För allt från första fyllan till tji studentexamen
I skvallerstan där man blev född och formad och bedragen
Av plugg och bud och borgerskap och Gud och jantelagen
Man hämmades av hygglighet och knäcktes av kutym
Så damp man ner i storstan, knappast fri men anonym

Jag tog ett andetag och stöp av luften på perrongen
Och vaknade men jacken på den vajande batongen
"Hur var det här då" sa konstapeln, jag sa "Atmosfären
Är ju ingenting man fryser på" och satte mej på tvären
Jag tog mej till hotellet där portiern i sin svid
Såg irriterad ut och jag var klart paranoid

Jag bad om enkelrum, han bad om namn på företaget
Jag sa "Förlåt, hursa", då log han listigt och förslaget
Och sa "Tvåhundranitti kronor tack, rum hundrafjorton"
Jag sa "Behåll din nyckel du och kyss mej under stortån"
Jag vände som en furie och gick till närmsta bar
Och vräkte i mej whisky som en törstig dromedar

Sen gick jag ut i natten som en världsvan salamander
Och smorde kråset och blev hög som kejsar Alexander
Med arvet på min bankbok men på krogen svor och slet man
Jag sa "Vem äger plejset", kyparn snäste "Tore Wretman"
Sen gick jag ut och tog en trick och gick till Gamla Bro
Och tog en holk och polarn garva "Hälsa Värnamo"
Men när jag bytte dialekt, sa polarn "Har'u feber
Du låter som en rixtassman, en bildad skånestreber"
Men jag stod på och käftade i banken och affären
Som en ara, som en byråkrat i karriären
Dom sa "Du som e från bystan, vaffö snackar'u sådär"
Jag sa "Jag älskar kula stan, jag bor och jobbar här"

Nå hursomhelst, jag drömde bort varenda dag i sängen
Och dolde mej i dimman och dök in i pundarsvängen
Jag brände av mitt arv, man var väl ingen gniden lantis
Och flykten var ju uppenbar, men kicken var gigantisk
Jag tände av och tänkte "Mors, va e're här för strul"
Och drog tillbaks till morsan – inte fan var det nå' kul

Men jag blev pigg i pallet och tog parti i valet
För folket mot tyranner, klerikat och kapitalet
Och kom till stan igen och skrek fem gånger i kvarteret
Att Mao var stor och klampade väl ofta i klaveret
Jag var en kommunist som inte vuxit ur sin kolt
Mot Ågren och hans anhang hjälpte ingen majrevolt

När juni kom satt man vid Sveavägen på Terrassen
Med flummiga visioner, iförd bästa hippiestassen
Vi lyssnade på Mecki Mark Men då och Fläsket Brinner
Och tände på med allt med undantag av gas och thinner
Det tog sin tid att landa på sin rätta köl
Det gick med hjälp av Janov men det krävdes mellanöl
Sen gick jag runt och skrek på lek, jag tyckte synd om barnen
Vid dagis låg en motorled och hela grottekvarnen
Kröp innanför mitt skinn och jag blev sjuk av polemiken
Jag fördes åter till Maria-polikliniken
Där fick jag antabus, i några veckor stod jag pall
Jag rodnade så häftigt när jag fick ett återfall

Sen tog jag jobb på firma, det låg liksom i tiden
Att ha kavaj och slips och va beslöjat vänstervriden
Men vi slog vakt om almarna när snuten blev på hugget
En snut och jag var förresten polare i plugget
Men stan jag drömde om var fylld av fantasi och färg
Där skulle fan få heta Hjalmar Mehr och Wallenberg

Och almarna står kvar bevars men folk har tappat orken
Somliga försvann till skogs och somliga till torken
Andra sitter med familj och barn och håller färgen
I Farsta, Skärmarbrink, Hässelby och Hallonbergen
Med magkatarr och cancer – det tycks mej lite väl starkt
Att tvingas bo i den miljön och dö i hjärtinfarkt

Med lönsamhet i blicken och med huvet under armen
Byggde dom ett dårhus och storstan miste charmen
Det vore kanske lättare att gå här i ekluten
Om tjejerna fick komma in och riva upp besluten
För jag är trött på luftslott och slimmad retorik
Och snack om servicehus och utbyggd kollektivtrafik
Men gubben kom och gubben gick med dokumentportföljen
Och satte sej i lugn och ro i bästa skinnfåtöljen
Vad bryr sej gubben om ifall det blåser kallt som satan
På tjejerna som nu ska flytta till Regeringsgatan
Och han som lyfte kovan rörde aldrig vid nåt knark
Han är en ansedd herre, han går på säker mark

Jag, jag log så hult och svalde tills jag ville mörda
Jag hörde till dom tigande, dom ständigt överkörda
Jag tog min kniv och tänkte "Inte skära, bara rispa"
Piketen kom och jag fick skjuts till första bästa hispa
Jag slet och slog och sparkade och skrek som en förryckt
Dom sa att jag var farlig fast jag bara var förtryckt

Jag tydde mej till lodarna och sa "Hej hopp, hur mår ni"
Och sjöng en sång dom ansåg var för lång och rättså corny
Jag sjöng på Mosebacke men responsen var så vissen
Att jag gick ut och svor och grät på Katarinahissen
Jag tänkte hoppa när det slog mej klart som i en bok
Att jag bara tagit räkning för en taskig högerkrok

Jag for som jojon mellan apatin och piedestalen
Mellan Hagaparkens lugna lunk och T-Centralen
Och bästa jag går och mörkar, har jag hamnat mitt i smöret
Sen var jag noll igen – sen gav jag fan i hela köret
Ena veckan var det bara strul och strid och stress
Och när man äntligen blev ensam dog man av tristess

Så jag tog jordens neråttjack och väcktes inte förrän
Vintern, ja rent ut sagt fascismen stod för dörren
Med hakkors, hat och heroin och stålar som var snabba
Och guden heter Mammon än och kungen heter Abba
Men säjer du "Revolutionen sprack", då har du fel
För allt har sin säsong och ångest är vår arvedel

Men detta känner ni ju till, min bäste herr Kurator
Om ni vill veta mer om mej så kolla med nån dator
Jag sticker nu för jag har slutat punda, slåss och härja
Så möter jag en man på väg från stan till Beckomberga
Jag frågar "Vem är ni som verkar så trött och vill"
Han svarar "Birger Jarl", jag säjer bara "Lycka till"