Havet slog mot minnets strand
Noaks ark gick ut från land
Moln och muller svepte förbi
Med stänk av melankoli

I sydost låg hjältens grav
I ett snart förlorat hav
Över korpens näs i nordväst
Höll truten fiskefest

Här fanns en gång rast och råd
När min tid var bittert bråd
Och en alltför trasslig tråd
För att tyda förvirringens kod

Tiden teg bland ejder och svan
Den enda sommardan
Den enda sommardan

Solen log mot lärkans land
Grums och groll blev små som sand
Liv och lust la till på ett grund
Under en enda sekund

Diset steg från lättjans äng
Bin slog an en cellos sträng
Innan regn på håll i en vik
Bjöd på skvalmusik
Näsets sista näktergal
Ljöd bland mygg i tusental
Och en skugga, svart och sval
Som smög in mellan hassel och al

Med ett fång förtorkade skratt
I sommarens enda natt
I sommarens enda natt

Runt en häll i granars lä
Där vi satt i nattens knä
Strök en vind i asp och i pil
Som från en vän i exil

Ingen låg och hjärtlös ton
Tog sej till min inre zon
Bara små, försonliga bjäbb
Från skogens minsta näbb

Svanen gled längs näsets en
Vråkens tall och trutens sten
Mot en nymf i Venus' sken
I augusti när tiden var sen

Tiden teg på lugnets altan
Den enda sommardan
Den enda sommardan