Jag vet inte riktigt var jag ska börja nånstans
Orden försvinner ur min hand
Jag blir till en torrlagd klippa som ännu minns havet
Bloss som magnesiumblixtar ibland
Jag minns att den vintern varit kall som ett lik
Men våren fyllde oss med blod
Vi möttes i korsningen bortom ändhållplatsen
Tummen i luften
Världen var god
Och jag var en kung och du var min drottning
Vår tron var en sovsäck nånstans längs vägen
Som syster och bror under broarna

Men regnet kom, jag tog en tågbiljett
För de sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss?
Jag minns inte senast jag såg änglarna

Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss
Han gömde sitt gräs i en skokartong
Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu
Han sov i sin buss och vi i en trappuppgång
Han gav oss två råd: "Skratta aldrig åt vägen
Och borsta tänderna morgon och kväll"
Vi skratta och tyckte han tala i tungor och så
Vi var som två barn, som två barn på en bordell
Och han lät så blaserad när han sa att han visste
Att inte en enda människa bryr sig
Och vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom, jag tog en tågbiljett
För de sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss?
Jag minns inte senast jag såg änglarna

Och regnet slog mot perrongtaken
Som om det var sista natten
Innan en lång, lång färd
Jag satt i ett fönster, klarvaken
Och såg mitt tåg komma in, på väg mot en annan värld

Nej, resorna blir aldrig som man planerar dem
Fast man tror man äger varje stund
Och man flyr utan att ha löst ett enda mysterium
Eller dör av törst alldeles invid en brunn
Så ljug aldrig och säg att du sökt mig överallt
Jag vet du kan vägen
Du kan vägen till min dörr
Sanningen ligger som en klump i din hals
Just där lögnerna, just där lögnerna låg förr
Och Vito försvann väl, jag vet inte vart nånstans
Allt som finns kvar är bara aska och myter
Och en våldtagen oskuld vid vägkanten

När regnet kom tog jag en tågbiljett
För de sista pengarna
Var det längesen eller alldeles nyss?
Jag minns inte senast jag såg änglarna