Peter LeMarc
Pärlemor
Det var vindstilla, jag sg ingen himmel, ingen mne i natt
Dimma i luften, nnstans i fjrran hrdes ihliga skratt
Det kringresande tivolit, hade gett sig i vg och snabbt lmnat stan
Dom tog sitt rostiga swingoplan och for ivg i en sprcklig och tung karavan
Torget var de och tomt, bara papper och tomglas och krossat porslin
Vid vndkorset satt en gammal man han sa
R det du som r han och tog en klunk Eau de vie
P hotellets drr satt en papperslapp, stngt fr ssongen, g hrifrn
Jag frskte ringa ngon, men telefonen var trasig, bara en sprucken ton
Prlemor, ge mej tillstnd att drmma dr ingenting gror
Prlemor, jag hoppas och tror
Han stod p trskeln i drren, och sg ut som Rita Hayworth i Gilda
Jag sa varfr, varfr, varfr, varfr, hon sa, frga istllet om vi jmt skall frbli blinda
Hon var allt jag behvde, d, jag satte mej ttt intill
Jag frskte andas, andas s djupt som, lungorna vill
Det var ngonting med henne som gjorde mej frsvarsls
Som gjorde dsligheten s angenm
Som nr man strvar vilse i ett barns hjrterum, och str vid en pltslig fontn
Och pojken som en gng var jag, satt p ett tak och sg allting, han grt
Med en brunn av trar, han hade bl serpentiner av saknad, i knt
Prlemor, ge mej tillstnd att lska dr ingenting gror
Prlemor, jag hoppas och tror
Jag vet inte vad som hnde, jag mste somnat en stund
Ngon slickade min kind och jag vaknade, det mste varit en hund
Och det var nnu en ny dag, nnu en mnad, ett nytt r
Nu vntar jag p att snn ska falla, och tcka ver alla synliga spr
Prlemor, ge mej tillstnd att leva dr ingenting gror
Prlemor, jag hoppas och tror