Jag minnes uti värlen
En flicka som var grann
Med ett fagerligt ansikt som brann
Hennes kinder voro röda
Hennes ögon voro blå
Såsom uppå duvorna de små

Jag gick mig ut en afton
Det var en sommarkväll
Medåt lunden med min lilla mamsell
Små fåglarne de kvittrade
Så härligt uti lund
I den stilla och ljuvaaftonstund

Och Näktergalen spelade
Uti en annan dal
Med en darrande stämma coh en röst
Han spelte blott en stämma
Min maka har jag mist
Ack hur sorgligt den lilla fågeln sjöng

Jag stannade och hörde
På lilla fågelns sång
Till dess stårarne på mina kinder rann
Hut ledsamt är det icke
Jag minnes vid mig själv
Att vara ensam och hava ingen vän
Nu har jag kurat över
Nur har jag stävat fram
Och nu vilar jag i min väninnas famin
Nu får väl folket språka
Ja siga vad dom vill
Ty nu hörer du mitt unga hjärta till