Nere vid Zinkensdamm en juninatt
Gick jag och undrade var jag hade vart
På Hornsgatans öde stråk mötte jag dej
Vi gjorde sällskap hem
Vi gick hem till mej

Sällan visad ömhet
Brann som en glöd i mej
Och ett barn i trasor
Skrek efter bröd i dej
Solens första strålar
Kom genom rutans skumma glans
Och en koltrast satt och sjöng
På ett tak någonstans

Och när vi vaknade
Föll regnet ner
Vi köpte rom och frukt och något mer
På Tantolundens golv av gräs
Under blad och gren
Där låg vi och drack
Rom i regnet
Rom så ljus och len

Och jag sa: Jag tycker om dej
Och du sa: Jag tycker om dej
Det var väl bara nåt som vi sa
Som vi sa för att det lät så bra
I oktobernattens grav
I Stockholms svarta skog
Värms jag än av det du gav
Och det du tog
På hyllan under spegeln
Där står ditt läppglans kvar
Buteljen ligger tom i regnet
Där våta löven far