En blomma stod vid vägen
Af sommarns fjäril kysst
Som troget blef, när flickan
Bröt henne af så tyst
Ty alla mina vänner äro edra;

Och flickan satte fjäriln
Hos fågeln i en bur
Och genast gjorde fågeln
För fjäriln sin kur
Ty alla mina vänner äro edra

Hvit klädning fick så fjäriln
Och så små hvita skor
Och han blef gift med fågeln
Visst var den äran stor
Ty alla mina vänner äro edra

Men skild stod arma blomman
Från bröllop och kalas
Och dog af sorg, och vissnade
Allena i sitt glas
Sen alla hennes vänner blifvit andras