Säv, säv, susa
Våg, våg, slå
I sägen mig hvar Ingalill
Den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön
Det var när sista vår stod grön

De voro henne gramse vid Östanålid
Det tog hon sig så illa vid

De voro henne gramse för gods och gull
Och för hennes unga kärleks skull

De stucko en ögonsten med tagg
De kastade smuts i en liljas dagg

Så sjungen, sjungen sorgsång
I sorgsna vågor små
Säv, säv, susa
Våg, våg, slå