Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen
Honom såg ur böljans salar Necken
Såg med kärlek på den sköna gossen
Önskande att honom till sig locka

Då som gubbe steg han först på stranden
Men den muntre gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden
Men den muntre gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle
Steg han upp och hoppade bland träden

Nu när gossen såg den muntra fålen
Gick han sakta lockandе till honom
Grep i hast hans man och sprang på ryggen
Lysten att еn glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte

Kom så gossens moder ner till stranden
Sökande sitt barn med sorg och tårar
Henne såg ur böljans salar Necken
Såg med kärlek på den sköna qvinnan
Önskande att henne till sig locka
Då som gubbe steg han först på stranden
Men den sorgsna qvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden
Men den sorgsna qvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen
Låg han glad och vaggade på vågen

Nu, när modern såg sin son den sörjde
Sprang hon ut i böljan i hans armar
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte