Jag vandrar fram på skogens ban
Och blickar opp i tall och gran
Och ofta nog jag fåglar ser
Men ingen flyger ner

Och var och en tycks fly den stråt
Där jag har utsatt mitt försåt
Och lika tomhänt, som jag kom
Jag måste vända om

Jag borde se med sorg och ångst
På min bedragna fågelfångst
Men huru felt det än må slå
Är jag förnöjd ändå

Jag har en snara kvar till slut
Som aldrig lämnats tom förut
Dit fågeln lika gärna går
Som jag densamma får

Och när jag kommer hem igen
Jag gillrar än i afton den
Och flicka lyder fågelns namn
Och snaran är min famn