Det frasar af silke, det strålar af rubiner
Det böljar af bländande guldbrokad
Och natten är stilla och fullmånen skiner
I glans öfver kejsarens stoltastad

Och skuggorna falla så mörka och stora
På gatornas glättade mar morsten
Hon kommer, kejsarinnan, hon nalkas, Teodora
I full månens skimrande, skälfvande sken

Nu, nalkas Teodora min lustgård i natten
När österlandets rosor stå röda som blod
Och svagt sorlar springbrunnens plaskande vatten
Och månljuset dallrar kring Astarots stod

Hon kommer med smygande fotsteg som knarra så sakta
Så sakta på gångarnas sand
Hon nalkas med lemmar som skälfva
Och darra af lågande lustars omättliga brand

Teodora, jag vill kyssa dina läppar, som befalla
Och kyssa och smila i samma sekund
Kejsarinna, jag vill kyssa din hånande, kalla
Och törstande heta, förrädiska mun...

Jag vill dricka dina blickar, som tvinga och suga
Jag vill smeka ditt eldröda, doftande hår
Teodora, jag vill tro dina eder, som ljuga
Jag vill glöm ma fördärfvet, som följer ditt spar!