På fjärdens silfverbricka en fläck
Det syns, när aftonen bleknar:
En holme, liten och lummig och täck
Med silfverpoppel och videhäck…

Ju mera mitt sinne veknar
I sommernätternas svala ro
Ju mera min tanke jag lyckas sno
Ur härfvan af tunga bekymmer
Dess gömdare reder jag till mitt bo
Där löfvärket tätast skymmer
Alt, alt, hvad mitt sinne rymmer
Af sparda önskningar, sofrad tro
Och lycka, som aldrig fått mark att gro
Det fattar rot och det spirar
Det skjuter skott och det sätter fruckt
Och kärleken får på min hårdhet bukt
Och segrande sist hon virar
Sin röda tråd i ett ädelt lif
Som mеr ej ödes i dagens kif
Mеn nu sin fullkomming firar

I sommarnätternas svala ro
Helt gömd under viden och alen
Jag slår af de klaraste toner en bro
Till världen, sorgen och kvalen
Och rastlös äflan skall stanna sin gång
Och flärden skall nicka beröm till min sång:
Hör, hör! Det är näktergalen!