Man borde inte sova när natten faller på
För tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla
Att sova vore illa
Jag vandrar min vägar
Över slätt och genom skog
Och stjärnorna de följer mig
Så sällskap har jag nog

Det sägs att de är tusen mil
Och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
Nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart
Som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart
Det är som om det höres en silver spel som rördes
Man borde inte sova när natten faller på
Man borde se på stjärnorna
Man borde vara två