Helen Sjöholm
Varning
Se konvaljerna små
Mellan tuvorna stå
Och de sprida sin ånga så säll

Deras vällukt är sann
Och de ge ingen ann
Än just den deras herre beställt

Men den munnen som log
Då på läpparna dog
Detta ord som ditt älskande öra förnam

Ge nu akt, noga akt
Att den leende mun ej en kommande stund
Bringar lättrogna hjärtat på skam

Om du skådar i sjön
Och ser böljan så grön
Hur hon bärs av de blånande hav

Då du vet vad du ser
Hon ej bjuder dig mer
Än den kyliga famnen till grav

Men om handen dig räcks
Och om famnen dig sträcks
Av den vän som nyss svor dig åt kärlek och tro
Ge då akt, noga akt
Att den himmel dig bjöds ej av vinter förröds
Innan sommaren får hälsa ditt ko

Vad jag sjungit i dag
Är det ej till behag
Men den sången är ljuvlig ändå

Djupt till hjärtat den går
Och sitt blödande sår kan dig trycka
Men svalkar också

Vill du höra dess ljud
Och dess varnande bud
Lär dig älska, försaka mer, älska likväl

Och ge akt, noga akt
Att de orden du hört ej din ömhet förstört
Men den gud har väckt upp i din själ