Jonathan Johansson
ÖVER MUREN, IN BLAND TRÄDEN (ODE TILL JONATHAN)
Snart kommer tårarna, ett regn i Sahara
Hur allt gick förlorat på ett ögonblick på sommarhotellet, där i sängen med Sarah
hade gärna gjort om den dagen, men helst vridit klockan ännu längre tillbaka
Men aldrig vridit fram den
Jag stod på Seven Eleven med en kniv i handen
För en sekund såg jag oss två i framtiden, ett litet hus, ett liv på landet
ett varmt hem, en öppen eld, familjefoton på spiselkransen
Sen var jag tillbaks, bakom kassan med kniven framme
Från planet såg jag ingenting, men jag vet att städer brann
jag avundas den tilltro som bär dig fram,
En avund som inte klär mig alls
Men som balanseras upp av en kärlek som jag svär är sann
En storm kom från paradiset, jag grät till Jonathans Horoskop
i gräset på Trädgårdsföreningen efter sista sidan, var snäll o kom ihåg
Det som var och det som är, oss och nu, dom och då
Inget att förlora det här är nåt som vi har råd med nu
Jag öppnade mitt hjärta som en fågelbur
Vet jag inte alltid gjort det men tror att jag förstår dig nu
Himlen kommer färgas aprikos men just nu är den blå o ljus
O jag är på väg hem genom allén bort mot vårat hus
Dom vi var är två jag alltid kommer hålla av
du måste bära din sorg i armarna tills dom domnar av
Jag sa försök va vaken det är nästan ingen sommar kvar
Jag o Lilith satt på taket på riktigt, det e inte ba ngt som jag sa
Hur kan en månad tillsammans rendera en saknad som bara växer sig
Större med tiden, breder ut sig och sträcker sig
Mot horisonten, ibland slår den känslan ut så direkt i mig
När jag ska somna kan jag höra dig andas tungt, föreställer mig just haft sex med dig
Låter dig sova imorgon, lovar att jag inte väcker dig
Inga mer tunga mediciner
Min kropp är ett hus som är sprunget ur ruiner
En känsla lika varm o sträv som tungan på en tiger
Jag kände av den på min hud ett långt tag efteråt
Jag kände av den på min hud