[Vers 1: Daniel Adams-Ray]
Jag ropade lejon, och de trodde det var falskt larm
Som att leva drömmen bara var något abstrakt
Denna asfalt döljer ingen sandstrand
För det brinner och det ringer inga brandlarm
Tusen tårar, undanstoppade i bankfack
Bakom masken jag drunknade i på fastland
Det är svårt att fatta för någon som aldrig ramlat
Hur man hela tiden velat vara nåt annat
Såg din livstid utan att du sett en anstalt
Brusandes i tystnaden som på ett blandband
Jag ville trycka stopp, men vägen sakna anhalt
Världen var min canvas, jag färgade den nattsvart
Tills jag fattade att jag var som en lampknapp
Själ av pansar, redo att förvandlas
Fågel Fenix när jag reser mig ur askan
Hellre för nära solen än att tappa tron i en ankdamm

[Refräng: Daniel Adams-Ray]
De säger att allt redan gjorts
Och trycker på autopilot
Med tiden blir vi pappfigurer
Brickor i ett sammelsurium
Men drömmarna vi har kan de aldrig ta
Drömmarna vi har kan de aldrig ta
[Vers 2: Organismen]
Jag hade spik, men jag byggde ett slott
Jag fick en chans, jag har skrikit så mycket det gått
Jag var på glid, hela mitt liv blev ett stycke för kort
Jag var skit i princip, kunde inte lyckats med nåt
De säger att det inte finns någon vinnare i krig
Jag går ändå in i slag varenda dag för att vinna mitt krig
Checkar av att-göra-listan för att vinna mig tid
Dricker för att glömma problemen, och minnet förblir
Det här är livsverk, det är alltså värk av livet
När varenda liten cell i kroppen värker i dig
Vill slänga mig över ratten och vända bilen
Sjukt att ingen av er ens verkar märka skiten
Jag kan inte bli stoppad i samma form som er
När jag fattade det kändes det som om en bomb slog ner
Säg inte nånting mer. Har mina drömmar i horisonten, ingen av oss vet hur långt det är, de säger…

[Refräng] - x2