[Vers 1–2: Håkan Hellström]
Du klagar men du klagar dumt, min gamle hedersvän
Ditt öga ser allting så skumt, som om det grott igen
Vad som ditt sinne stämmer ner, jag inte kan förstå
Du är ju född att börja med, och det är vackert så

Var gång du dig i spegeln sett, så såg du väl där i
Att dig en sällsam ära skett, att du fått mänska bli
Du är mot larver och insekt, en sol att se upp på
Du är av Adams stolta släkt, och det är vackert så

[Vers 3–4: Sven-Bertil Taube]
Vår jord tar hand om vår person, från början och till slut
Är man ej född med pretention, så kan man slå sig ut
Om du i skogen gör en titt, så kan du lita på
Att du har svamp och blåbär fritt, och det är vackert så

Vår jord visst sparsam vara kan, att ge när man vill ha
Ty hon vill helst att människan, ska komma själv och ta
I berg och floder finns det gull, och om man friskt går på
Så kan man stoppa fickan full, och det är vackert så

[Vers 5: Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube]
Har du ej gratis fått förnuft, att bruka som du vill?
Och dito vatten, sol och nuff[?], och snö och månsken till
När sen du en förnyad hud, vart sjunde år lär få
Jag tycker sannerligt för Gud, att det är vackert så
[Vers 6: Sven-Bertil Taube]
Och när tillslut du andan mist, och du är kroppen kvitt
En himlafärd du gör till sist, som du får kostnadsfritt
Vem vet kanske en skönhet då, som du ej tänker på
Skall till din grav med rosor gå, och det är vackert så